Jo, i torsdags slutade jag skolan kl. 11 och innan det var dags för mig att jobbelijobba som stallvärd så skulle jag och Pepsi ta en första ordentlig tur i all den härliga pudersnö som fallit i veckan :)

Påklädda och klara gav vi oss iväg, hur mysigt som helst hade vi! Pepsi var väldigt lugn, nästan åt det segare hållet men jag tänkte att det berodde på att hon tyckte det var jobbigt att pulsa i den höga snön. Vi tog en ordentlig tur med både trav och galopp på skogens bästa ställen, och visst busade hon till det lite när vi galoppade men inte mer än vanligt ;) I alla fall var hon galet nöjd och frustade mest hela tiden, så söt!

Min tanke var att avsluta turen med att trava och galoppera en sista sväng på sjukhusfältet på hemvägen. Visst hon brukar alltid bli pigg där, men eftersom hon varit lite åt det tröttare hållet så tänkte jag att det blir ju bara kalas om hon bjuder lite mer. 
Det första hon gjorde innan vi ens kommit in på fältet var att bli typ lite smått överexalterad och göra en tvärvändning. I samma stund höll jag på att byta spöhand precis och satt lite framåtlutad. I vändningen lyckades hon slå upp huvudet så pass att hennes nacke träffade mig rakt i ansiktet. Aj! Därav går jag numera runt med en snygg lila blåtira precis under ena ögat -.- Hon träffade precis på kindbenet, tack och lov inte rakt på näsan i alla fall ;)

Blev lite sur på henne för så får man faktiskt inte göra, men ja. Hon blev ju inte precis mindre taggad då! Började med att trava en bit och hon var hur fin som helst, galet bra bjudning och låg på alldeles lagom :D Då var hon förlåten för knocken ;) När vi sedan skulle ta en sista galopp så släppte all seghet hon någonsin haft och det blev fullt ös medvetslös. Efter ett par språng drog hon igång en bockserie, och då jag tappade balansen redan i första brallen och hamnade på halsen så "rullade" jag snyggt ner i snön (man är ju inte direkt smidig i 5 tröjor + jacka om man säger så, även om det var varmt och skönt). Åh, så suuur på mig själv!! Hatar att ramla av, haha. Bättre blev det ju inte när Pepsi inte hade en tanke på att ta med mig hem, paniken som infinner sig liksom!! Tack och lov så har vi ju ridit på sjukhus en mijlon gånger och hon hittade raka vägen hem till stalldörren. Ringde Cissi direkt, som var i stallet, och bad henne ta emot Pepsi. Hon hann precis lägga på så stod Pepsi utanför, nöjd som få och tack och lov med tyglarna på halsen och helt oskadd. Obeskrivlig lättnad att se henne på stallplan när jag kom springandes/pulsandes i snön helt panikslagen. Åh mitt hjärta, inte okej att skrämmas så! ♥ 

Valde att sitta upp igen och rida en kort sväng, i alla gångarter. Kunde ju liksom inte sluta sådär, och ville dessutom kolla så att hon var helt ok. Allt var som innan och hon var lite småbusig, men bara sådär lagom igen :) När jag borstade och visiterade senare så hade hon inte en skråma, enda skillnaden från innan turen var att hon var mycket renare om benen ;) 

Är verkligen grymt grymt tacksam för att det hela slutade som det gjorde, vill inte ens tänka på allt som kunde ha hänt oss bägge två. Vi klarade oss liksom undan med ett trasigt boots (tack och lov att jag hade dem på, annars kunde det varit hoven!) och för min del blev det en konstig blåtira och en öm svanskota. Har verkligen alltid tur när jag ramlar av (peppar,peppar!) och trots att jag ramlat av Pepsi fler än 20 gånger så har jag aldrig fått mer än en lite öm kropp :)

På tisdag har jag min lilla busis igen, och då plockar vi med oss Amanda och Zäta ut på ännu en skogstur :D Då tänker jag banne mig bara ha galet kul, inte ramla av utan bara bli sådär glad och lycklig som bara Pepsi kan få mig att bli :) Då glömmer vi denhär mupp-turen också, eller juste: Redan gjort ;)