Det här är Lindholms Peach

Känns som om det verkligen är på tiden med en uppdaterad presentation va? :) 
                 
                  
Lindholms Peach kallas till vardags för Pepsi och är ett sto född 2000. Hon har okänd härstammning, och kommer som ni kanske anat från Stald Lindholm i Danmark (importerad). Jag började rida Pepsi hösten 2009 lite smått, och då ägdes hon av Hageby Ridskola och jobbade som lektionshäst där. Våren 2010 började jag ha henne på delfoder, så hon var ungefär som min två dagar/vecka. Det var super till en början, första året kanske. Men ju mer och mer jag red henne och umgicks med henne, ju mer och mer ville jag också. Vi klickade helt enkelt efter en hel del om och men, och växte bara närmre och närmre varandra för varje dag. Hon har alltid varit speciell och en överlag ganska skeptisk individ med hög integritet. Men ju mer jag lärde känna henne, ju mer förstod jag vilken underbar liten varelse som gömde sig där inne och som väntade på att få blomma ut. Jag har lyckats vinna hennes förtroende, och att bara känna att hon litar på mig både från marken och från ryggen är helt amazing. Jag tror att det var nån gång under våren 2012 som jag verkligen bestämde mig. Hon skulle bli min och det skulle bli vi, ingen tvekan om saken. Jag fick dock kämpa för det. för hon var inte till salu. Detta var i takt med att jag började växa ifrån ridskoleverksamheten och inte trivdes något vidare där längre, så hela det året var tufft. Men, skam den som ger sig! I juni 2013 skrev vi kontrakt och från och med då ändrades ägare till Hillevi Hassler. Helt klart en utav de bästa dagarna i mitt liv, känns fortfarande så ofattbart på något sätt! Och ni kan ge er tusan på att hon är här hos mig för att stanna, så länge hon lever. 

Pepsi är riktig liten pärla som verkligen är, och kommer alltid att vara, speciell för mig som ni säkert förstår. Hon har lärt mig så ofantligt mycket på alla plan, och hon ger mig så mycket glädje och positiv energi. Vi har gjort nästan allting för första gången tillsammans. Och i perioder har det gått trögt, när vi ska försöka lära oss något som ingen av oss har en aning om hur man ska göra. Men oj oj oj, vilken häftig känsla när det väl stämmer sen. Resan vi har gjort hittlis har varit SJUK. 

När Pepsi kom till ridskolan så var hon väldigt nervös och antagligen missförstådd. I ridningen stod hon på bakbenen och "snurrade" om hon inte fick gå 3 cm ifrån rumpan på en annan häst. Att tävla var inte mycket att tänka på då och jag trodde faktiskt aldrig att vi skulle komma ut på någon riktig lokal tävling.
På vår första hopptävling tillsammans (ht 09) startade vi 80 cm, och jag flög av. Första dressyrtävlingen "reste" vi ut oss, så med andra ord stod hon på bakbenen i ungefär en kvart under programmet. Båda dessa var klubbtävlingar. Så ja, framtiden såg inte så ljus ut just då och målen var inte högt satta. Hur skulle jag reda ut detta? Tilläggas kan också att under de 3,5 åren som jag hade henne på delfoder, ramlade jag garanterat av säkert fler än 20 gånger. Tävlingsplanerna ändrades dock ganska fort! Hon fick så småningom förtroende för mig och vi lärde känna varandra sakta men säkert, vilken underbar häst ♥ Jag har verkligen aldrig känt så för en häst, så som jag känner för henne. Hon har gett mig så otroligt mycket och vi har verkligen vuxit ihop till ett team.

                      
Under tiden hon fortfarande var lektionshäst tävlade vi upp till regional 1,10 cm i hoppning, och regional LA:3 i dressyr. Målen framöver är att fortsätta ha jävligt kul, och förhoppningsvis kunna tävla mot och mäta oss med ekipage på regional nivå i både hoppning och dressyr. Hur långt vi kommer får framtiden utvisa, men förhoppningsvis får vi oss en rejäl skjuts nu när jag kan rida henne varje dag :))) Till våren 2014 hoppas jag att vi ska kunna pröva oss på lite fälttävlan. Är säker på att det skulle passa oss som handen i handsken och skulle vara så himla kul!

Något av det coolaste är verkligen att få ha tagit del av hennes enorma utveckling som hon faktiskt gjort, som vi har gjort. Jag var inte ett dugg rutinerad när jag "tog mig an" Pepsi, hade aldrig startat en lokal hoppning i hela mitt liv och knappt ridit storhäst (på en seriös nivå). Vi har lärt så grymt mycket av varandra, i mot- och medgång. Massa cred och tack till Cissi (ridskolechefen) som både lät mig ha henne på foder, var vår  tränare och som slutligen gick med på att sälja henne. Det var trots allt hon som trodde på oss från början. Den mesta av utvecklingen i dressyren kan jag också tacka Linda Melin för, som vi tränat för en del senaste halvåret och kommer att fortsätta med framöver.
 
Hmm, har jag glömt något? Finns ju hur mycket som helst att skriva om världens finaste bästis! Får helt enkelt tillägga det i efterhand i så fall :) Och undrar ni något är det såklart bara att kommentera!

                   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: