Dag 4: Min största rädsla inom ridsporten


Hmm, det är väl egentligen inte en speciellt svår fråga för precis som med alla andra rädslor är den största att förlora någon man älskar. Usch, jag skulle aldrig kunna stå ut med att min allra bästa vän skulle lämna mig för trappalands gröna ängar.

Det allra värsta skulle självklart vara om man själv hade något med det att göra, herregud vilka skuldkänslor man skulle få. jag kan nog inte ens föreställa mig.

Jag kan verkligen inte säga att ramla av är min största rädsla, men om det skulle gå så illa att man fick men för livet och kanske aldrig skulle kunna rida igen skulle vara hemskt rent ut sagt. när man verkligen hittat det man vill, det man lever för och sen att det skulle få ett slut bara sådär. aefy.

men som sagt, det värsta skulle absolut vara att själv ha varit "skyldig" till en skada som kanske dessutom inte går att "reparera". alla begår ju självklart misstag, men att förlåta sig själv för något sånt kan verkligen inte vara lätt. bläääääääää, är det enda jag säger.

nu blev det ganska deppigt och tråkigt inlägg tycker jag allt, men nu skulle det ju vara det också. får slänga upp ett "vanligt inlägg" så att ni kan lämna min blogg på lite bättre tankar ;)

please, please, don't leave me...




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: