läste för ett tag sen om Johanna Grants ponny Chaboukie, och fick mig en liten tankeställare. hur skört livet är, och att man borde ta vara mer på varje ögonblick och leva lite mer hela tiden. gick igenom de senaste inläggen och kunde inte bli annat än tårögd trots att jag egentligen knappt vet vem hon är, gudarna är bra grymma ibland. skänker verkligen en tanke till henne i alla fall, även om jag säkerligen inte ens på långa vägar kan föreställa mig det hon går igenom.